Hej på er. Det känns riktigt tungt nu och jag orkar inte riktigt skriva om något. Det enda jag tänker på är Pancakes och de sista sekunderna som han var vid liv. Han skrek i panik och helt plötsligt blir han tyst och slutar andas. Det var så sjukt obehagligt och nu ser jag det framför mig hela tiden. Hans bur är redan borttagen och nere i källaren eftersom jag bara skulle börja gråta om den stod tom här.

Jag vet att det är svårt för många att förstå hur det här kan vara så jobbigt när det "bara är en kanin", men man måste se det ur det perspektivet att han har varit en del av min vardag i tre år, alla djur har mer personlighet än vad man tror och jag har hela tiden känt att det är mitt ansvar att han mår bra. Hans andningsproblem är antagligen lika jobbiga för honom, som det skulle vara för en människa. Jag är glad att jag har en så himla fin och stöttande pojkvän som har varit där för mig hela tiden och t.o.m han som har känt Pancakes i ett par månader tycker att det är jättejobbigt. Det säger rätt mycket om kaninen.

Vi hörs när jag har något annat att skriva om.