Det har inte varit våra djurs år... Förra året dog två av våra katter nere i Göteborg och Molly fick cancer. Hon höll ut i drygt tre månader, men igår gav hon upp och fick somna in efter att ha kämpat mot sjukdomen otroligt länge för att vara en hund. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna eller hur jag ska hantera det, för jag kan inte riktigt ta på det. Sist jag träffade Molly var hon på bättringsvägar och var pigg och glad, det var efter nyår. För säkerhets skull gav jag henne en fet kyss på munnen innan jag åkte till Stockholm och den besvarades med slick i hela ansiktet - man vet ju aldrig om det är sista gången man ses. Vilket det tydligen var. Efter att Figaro dog lärde jag mig att inte ta mina bebisar för givet. Man tror att dom kommer leva föralltid och att man inte behöver ge dom så mycket kärlek. Man glömmer bort hur mycket dom faktiskt älskar en och att man som människa är den viktigaste personen i djurets liv. Så nu när jag lämnar Göteborg så kramar jag alla djuren riktigt hårt, pussar dom på nosen och säger att jag älskar dom (jag vet att dom inte förstår vad det betyder, men dom förstår ju mina kramar och pussar iallafall).

Molly var en riktig karaktär. Jävlar vilket personlighet hon hade. Envis som fan, självständig och sjukt kärleksfull. Jag har aldrig sett ett djur som har älskat en människa så mycket som Molly älskade Marlene och mamma. Dom var hennes gudar. Mig gillade hon aldrig riktigt så mycket. Jag var bra när hon kände sig ensam och ingen annan orkade gå ut med henne, men det var helt sjukt hur mycket kärlek som sprutade ut ur hennes ögon när mamma eller Marlene kom hem. Fina hund. Du kommer bli saknad mitt hjärta och jag kommer inte greppa detta på lång tid. Vila i frid hjärtat.

Dom är aldrig bara djur.