Vilken jävla skit vecka. Sjukdom och sorg och död. Det är fan vad denna veckan har bestått av. Jag orkar inte. Hur fort kunde det gå egentligen? Figaro gick från att ha "blivit lite mager" till att ligga och spy och kissa ner sig och inte kunna resa sig och vara gul i skinnet och död på seriöst typ tre dagar.

Ni får tycka vad ni vill om att jag är så ledsen över en katt. Men jag tror inte folk fattar på riktigt så vida man inte har vuxit upp med katter, eller djur över lag. Jag har gråtit som en bebis hela dagen och håller fortfarande på. Kan inte fatta att han är död. Jag fick aldrig säga hejdå. Det är det värsta tror jag... Helvete. Men allt detta handlar inte bara om honom. Självklart, den största sorgen och klumpen i magen är för honom, men jag har en ganska jobbig dödsångest som inte alla vet om. Jag kan ligga vaken flera timmar och bara tänka på saker jag inte borde tänka på. Så varje gång någonting sådant här händer så blir jag likadan, jag analyserar och går in i mina känslor alldeles för mycket tills jag bara spricker och gråter nonstop. Så det handlar inte "bara om en katt" (ingen katt är bara en katt).

Och för er som skiter fullständigt: Jag har ikväll dansat bakom Lena PH i vanlig ordning varranan torsdag, fredag och lördag. Skolan har gått piss för jag kunde inte sova igår (varför? Läs ovan), jag har gått runt som en zombie och endast väntat på besked om älskling.

Nu ska jag krama om mina älskade, älskade bebisar här hemma, så hårt att dom aldrig tvekar på min kärlek.

Älskar dig bebis. Hälsa Mia och Måns!